tisdag 21 oktober 2014

.


Nog är det fascinerande hur mänskan utvecklas. Mitt barn är nu hela 5 år och under de åren har både jag och hon växt så otroligt mycket. För bara 6 år sedan hade jag och Mathias bott vårt första år tillsammans. Det året var både tungt och underbart.
Jag var 19 år och försökte hitta min plats i världen. Jag arbetade långa dagar och dansade på krogen istället för att sova om nätterna. Jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv och ville inte tänka på det heller, men så började ett liv växa i min kropp, min Bella.
Jag fick först panik, sen var jag ivrig, och panik igen och åter iver. Jag hade aldrig hållit i ett barn, aldrig pratat med ett barn och knappt sett ett barn så det var väldigt svårt för mig att föreställa mig en vardag som mamma. Jag tog en dag i taget.
3 veckor före hon föddes kände jag mig inte redo men 2 veckor senare var jag redo.

Min Bella hade mycket magont som bebis och grät mycket, det var svårt för oss alla. Då det lugnade ner sig med magen fick jag prestations ångest som mamma och ville vara bäst, det var nog också jobbigt för oss alla. Sen värkte min kropp av babysjuka, jag Behövde ett till barn. Men jag blev ju "aldrig" gravid och grät mycket. Ett halv år senare började äntligen Emelie växa i min mage och det kändes bra tills Mathias Behövde få bygga ett hus. Det blev en tung tid och jag kände mig otillräcklig på alla plan. Det känns som dessa 6 år snarare varit 16 år långa och jag är så otroligt trött.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar