I allafall känner jag mig som en 9:a. Som jag många gånger berättat om tidigare sover bella överlag dåligt, alltid gjort. Vi tar hela tiden 2 kämpiga steg frammåt men som alltid slutar med 2 tillbaka men nu så hände det. Jag fick nog och höll ut och Bella somnade helt ensam i sitt eget rum i sin egna säng ( eller så är hon död, jag har inte vågat kolla). Men det har aldrig, aldrig hänt förr.
Oftast sitter jag i stolen brevid hennes säng och håller hennes hand och pajjar och kramar tills hon tröttnar och slutligen somnar efter ca plus minus 2h.
Ibland har jag världens tålamod och sitter där dom 2 timmarna och bara pajjar men ibland blir jag frustrerad och hotar med att om hon int är tyst och sover så går jag och så håller jag på och går fram och tillbaka oändliga gånger tills hon ger sig och somnar, men jag sitter brevid och håller handen. Eller så ger hon sig inte men jag ger mig, säger något elakt åt Mathias och tar henne till vår säng och somnar.
Nu skrek hon i en timma, jag satt utanför dörren och sa lite nu som då att hon ska vara tyst och sova. att allt är bra och att man sover på natten. Hon skrek och grät "mamma mamma mammma kooommm" i en timme men spydde inte och var inte riktigt lika hysterisk som gångerna tidigare då hon varit mindre och vi försökt få henne att somna själv.
Sen sa jag lugnt bara att "nää bella, mamma går och sover nu. gonatt". Och hon tystna snabbt och vi har inte hört ett knyst efter det. Inte vågat gå in och titta till henne heller.
Men nu tänker jag bara att gör jag fel? Borde hon sova med oss? Varför sover alltid föräldrarna i samma säng men barnen ska jagas bort så snabbt som möjligt? Är det inte lite konstigt. Och dessutom sover vi ju alla helt okej tillsammans, varför ska jag piina henne såhär då? Tänk om hon nu somnade och kände att hennes mamma inte vill vara med henne och krama henne. Att hennes mamma inte älskar henne och har lämnat henne.