Oftast sitter jag i stolen brevid hennes säng och håller hennes hand och pajjar och kramar tills hon tröttnar och slutligen somnar efter ca plus minus 2h.
Ibland har jag världens tålamod och sitter där dom 2 timmarna och bara pajjar men ibland blir jag frustrerad och hotar med att om hon int är tyst och sover så går jag och så håller jag på och går fram och tillbaka oändliga gånger tills hon ger sig och somnar, men jag sitter brevid och håller handen. Eller så ger hon sig inte men jag ger mig, säger något elakt åt Mathias och tar henne till vår säng och somnar.
Nu skrek hon i en timma, jag satt utanför dörren och sa lite nu som då att hon ska vara tyst och sova. att allt är bra och att man sover på natten. Hon skrek och grät "mamma mamma mammma kooommm" i en timme men spydde inte och var inte riktigt lika hysterisk som gångerna tidigare då hon varit mindre och vi försökt få henne att somna själv.
Sen sa jag lugnt bara att "nää bella, mamma går och sover nu. gonatt". Och hon tystna snabbt och vi har inte hört ett knyst efter det. Inte vågat gå in och titta till henne heller.
Men nu tänker jag bara att gör jag fel? Borde hon sova med oss? Varför sover alltid föräldrarna i samma säng men barnen ska jagas bort så snabbt som möjligt? Är det inte lite konstigt. Och dessutom sover vi ju alla helt okej tillsammans, varför ska jag piina henne såhär då? Tänk om hon nu somnade och kände att hennes mamma inte vill vara med henne och krama henne. Att hennes mamma inte älskar henne och har lämnat henne.
Ibland saknar jag att sova med Ivar och har tänkt lite i samma banor som du nu verkar göra. Undrar om han blir en sämre mänska när han sover själv typ. Men han sover ju! Dom lär ju sig mycke nyttigt av det också. Att somna själv innebär att de är trygga även ensamma. Mamma kan ju inte möjligtvis vara där hela tiden. Och dessutom är hon ju så stor Bella att hon vet att du är där, du satt ju bakom dörren och hon visste att du var där! Så inte tror jag det är nån skada skedd. Det kan nog bli hurja jobbigt om ni ska börja natta två i flera timmar varje kväll kan jag tänka mig. Nu med erfrenhet av två barn kan jag nog påstå att det att Ivar somnar själv och ganska enkelt om kvällarna har räddat mig såååå många gånger från nervsammanbrott. Och att man har endast en typ att vara uppe med och mata om nätterna, det räcker mer än väl!
SvaraRaderaMan gör ju som man tycker. Vill man samsova och det funkar så gör man det. Ibland saknar jag att mysa med Ivar, men vi sover alla mycke djupare såhär. Och fördelarna med att han sover och somnar själv överväger nackdelarna för oss. Han har nog många gånger ropat sig till sömns, då han var ganska liten så var det några gånger sånt panikskrik, men oftast är det att han inte vill gå o sova, och då sku han ju int somna fast vi sku vara där.
Om det kommer ett sånt panikskrik unde kvällen så meddelar vi utanför dörren att vi är nog här, eller så kan vi gå snabbt in, lägga täcket på igen men inte längre än så. Det går också i perioder, ibland somnar han tre veckor i rad utan ett pip för att vakna 12 timmar senare. Sen kan det vara en eller två veckor då det ska testas igen upp till en timme innan han somnar...
MAn kan ge trygghet och närhet även dagtid. Inte tror hon att hon inte är älskad fast hon sover själv. Men om ni fortsätter att samsova efter en skrikkväll, tror jag att hon kan bli rätt råddig. Jag röstar för att fortsätta några kvällar strikt o se vad som händer. Men gör som det känns rätt.
ja hoppades lite att du sku kommentera å berätta om hu ni gjort ;) Men jaa, de är ungefär sådär jag också tänker. Men ja önskar bara att de sku finnas ett 3dje alternativ. Att jag sitter med henne i rummet 2h medans hon gnäller går int, helt klart. Igår efter att vi läst saga sa jag åt henne direkt att nu ska du sova, mamma kan hålla handen en liten stund men sen går mamma också och sova. Så då var de bra så och hon somnade. Men sen gråter hon jätte ofta i sömnen nu, och jag kan förstå att hon känner sig orolig då vi snart får en till och kanske hon också känner av vår stress för husbeslut och flytt om någon månad. så int är det ju konstigt.
SvaraRaderaIvar gråter ibland i sömnen också, men då brukar vi lyssna lite en stund innan vi stormar in. Oftast brukar han själv somna om, ibland efter 30 sekunder o ibland efter 10 minuter. Men de vi märkt e att om han inte e helt panikslagen då på natten när han gråter, blir det bara värre om vi ens går in i rummet. För då kvicknar han till o e bara ännu längre vaken. Gråtattackerna håller inte ofta på så många nätter innan han sover som en stock igen. Sen kommer nån ny fas igen om nån vecka o så gråter han i sömnen några nätter igen.. Man ska int ta de så hårt bara!
SvaraRaderaVisst känner hon säkert på sig att det är stora förändringar på gång o de påverkar säkert nätterna! Men då tror jag att de e bra att ni håller er till detta och inte börjar fundera ut någå andra lösningar. För rutin ger trygghet ;)
O don't worry, du e nog den bästa mamman åt Bella :)
inatt gick de bra, hon sov hela natten i ett sträck i sitt rum och grät inget i sömnen. Då jag nattade henne så berättade jag att de va min gamla säng som jag sov i då jag va lika liten som hon å att den nu är riktigt passlig åt henne, att hon får den som present av mig. ;) Då blev de roligare att sova där.
SvaraRaderaAnnars då hon drömmer och gråter i sömnen så kan de låta ganska panikslaget, hon har flera gånger gråti i panik och ropa " maaaaammma ja falller ja faller, neeej neeej!" och liknanden å då ha de hjälpt att ja sakt åt henne att allt e bra å du faller int. Så kan hon svara i sömnen "nää, faller int.." å fortsätta sova! :)